För en tid sedan var min dotter och hennes vän Julia i Rajasthan och volontär arbetade på ett av de barnhem som Kailesh Satyarthi och hans organisation Driver i Rajasthan och som Soulosofie stöttar. Kailesh som vann Nobels fredspris 2014 är en god vän till familjen sedan många år. Läs Amandas blogg och vill du läsa mer om organisationen gå in på www.soulosofie.com

Vår tid på Bal Ashram

Vi har under sommaren 2017 varit på en efterlängtad resa i Indien där vi volontärarbetat på barnhemmet Bal Ashram i Bairat utanför Jaipur följt av spännande besök på olika typer av fabriker.

På Indira Gandhi flygplats i New Dehli blev vi väl mottagna av den pratglade Basu som skulle köra oss till barnhemmet. Under vår bilresa till Bal Ashram berättade Basu hur han som 9-årig gängmedlem blev utvald att vara med i ”The global march”, som var en del av ”Save the childhood movement”. Rörelsen grundades av Kailash Satyarthi som arbetar för utsatta barns rättigheter med fokus på Indiens utbredda barnarbete.

Bal Ashram som vi nu spenderat tid på är ett rehabiliteringscenter, träningscenter och pojkhem för barn och ungdomar som blivit räddade från fångenskap och barnarbete.

Den första dagen träffade vi en pojke som hade hittats strövandes på New Delhis gator som ballongförsäljare. Det var svårt att få honom att le vilket är förståeligt med tanke på att han, precis som flera andra av pojkarna, inte kommer ihåg var han kommer ifrån. Vi vet inte riktigt vad han varit med om, men med sannolikhet har hans uppväxt varit mycket svår. Han har kommit till Bal Ashram för att få tillbaka sitt självförtroende, gå i skolan och bara få vara ett barn.

Barnen började varje dag med att be mot soluppgången kl 06.00. Ungefär hälften av pojkarna gick efter det till skolan som låg en liten bit från Bal Ashram. Resten av dem, och även vi, gick då till ”meeting hall” där de hade informella lektioner i matte, engelska och hindi. Under denna period fick vi möjligheten att lära barnen att läsa och skriva på engelska. Det var rörande att se hur motiverade barnen var att lära sig och hur mycket de såg fram emot deras lektioner.

Många av barnen drömde om att i framtiden bli ingenjör, vilket förmodligen är en följd av att det är deras stora förebild och ”pappa” Kailashs utbildning. Det var tydligt att de såg sig som en stor familj och de kallade även varandra för bröder. Pojkarna kallade oss för diddi som betyder storasyster, vilket gjorde att vi också kände oss som en del av denna fina familj. Som en del av familjen fick vi vara med på ett födelsedagsfirande då en pojke vid namn Sumit fyllde sexton år. Ceremonin var intressant eftersom att den var väldigt spirituell och skiljde sig mycket från hur vi firar födelsedagar i Sverige. Den innehöll både blomkastande och eldande av träslag med särskild betydelse. Födelsedagsbarnet Sumit besatt även rollen som premiärminister i det så kallade ”Childrens parliament” på Bal Ashram. Hemmet har nämligen val där barnen får rösta fram ministrar som ska representera dem i olika frågor inom boendet.

En väldigt viktig del av pojkarnas vistelse på Bal Ashram är att bygga upp deras självförtroende. På kvällarna har de aktiviteter som kretsar mycket kring dans, teater och sång. När vi var där fick vi se mycket skådespel och sånguppträdanden. Vi blev överraskade över barnens glädje och självsäkerhet när de blev uppkallade för sång, till skillnad från oss som blev smått skakiga och nervösa när det blev vår tur att gå upp på scen och sjunga Sveriges nationalsång. Det berörde oss extra mycket när de presenterade en pojke som inte kunde se men som ”var en bra lyssnare och älskade att sjunga”. Han sjöng en väldigt fin indisk sång och vi märkte att de andra barnen också blev berörda.

Vår tid på Bal Ashram har varit den mest givande och spännande resan i våra liv. Att säga hejdå var mycket svårt eftersom att vi under vår tid på hemmet lärde känna och blev mycket fästa vid barnen. Dagen vi skulle bege oss blev vi överraskade med fina tal där barnen delade sina personliga minnen med oss och varför de uppskattat vår närvaro. Vi fick även fina teckningar som de ritat som ett minne. Vi blev naturligtvis mycket rörda och det förstärkte känslan av att beslutet att åka dit var det bästa vi tagit.